Jag är en ensamstående mamma med två söner, en 13-åring och en 20-åring, vilka betyder allt för mig.
Tyvärr har min äldste son hamnat snett med droger och psykisk ohälsa. Vad som kom först, droger eller psykisk ohälsa, vet jag faktiskt inte. Vilket som, så gör det fruktansvärt ont för oss alla.
Tankarna mal hela tiden, jag lever med en ständig sorg, som följer mig från morgon till kväll och ofta ger mig sömnlösa nätter. Det var längesedan jag var riktigt glad. Visst kan jag skratta tillsammans med andra människor, men sällan ända inifrån. För längst inne i själen gör allting bara ont. Jag drömmer egentligen inte längre om att bli glad igen. En normalt tråkigt vardag, där ingenting speciellt händer, är min högsta dröm idag. En helt vanlig vardag.
I mitt liv har istället det onormala blivit normalt. Ändå kämpar jag så gott jag kan för att min 13-årige son ska ha det så bra som möjligt. Även han saknar sin älskade storebror, som lever i en annan verklighet än oss andra. Det gör ont i mig, för båda sönernas skull.
Kampen för min äldste son ger jag heller aldrig upp. Aldrig någonsin. Men hittills har det varit en tung kamp i flera år. En kamp i motvind.
Med denna blogg vill jag synliggöra hur droger påverkar en hel familj. Jag vill synlggöra hur droger kan ta makten över en helt underbar människa och förstöra inte bara dennes liv, utan en hel familjs liv. Jag vill synliggöra hur maktlös man känner sig som anhörig. Det är alltför många som drabbas alltför hårt.
Kan jag bara få en enda människa att tänka till och låta bli nyfikenheten att testa droger, så är inte detta förgäves.
Till slut, döm inte för hårt en person som missbrukar droger. Försök att se till personen som finns där, bakom drogerna. En älskad person, som vi anhöriga saknar så fruktansvärt mycket. Vi slutar aldrig hoppas att den personen en gång kommer hem igen till oss. Även om vägen hem kan vara lång.
/En förtvivlad mamma, som aldrig slutar kämpa
|